Sprang precis på en svarthalsad dopping som satt och ruvade.
Supersällsynta i Sverige, med kanske 100 par totalt.

Ballt.

 

Helena har varit här över helgen.

Igår vad hon med mig på gymet, och idag tog vi promenad på berget.

 

<3

Jag har plågat mig igenom detta spel nu.

Tycker det är väldigt tråkigt.
Kan inte alls identifiera mig med karaktären och polisen är bara dum i huvet och jobbig.
Långsamt är det med.

De tidigare spelen var mycket bättre och läskigare.

Jag satt mest och blev irriterad på det och "tar det aldrig slut".

Rekommenderas inte.

Spela de gamla istället.

Alla kanske vi har haft en sån vänskap.
En sån som man känner suger energi ur en när man ses, som man egentligen inte har tid med och det är mer att man känner sig som en pity-friend. Där det alltid egentligen handlar om... ja, man känner sig som deras jädra terapeut helt enkelt och får själv inte ut något av relationen. Och man känner att allt inte står rätt till.

Jag har haft en sån i några år.
Där hon skiter i att höra av sig på månader om man ställer in en träff av olika anledningar.
I lördags ringde hon helt plötsligt för första gången på väldigt länge (och frågar om jag ska med ut till det stället jag hatar allra mest i Skaraborg, dit som alla som känner mig vet att jag inte skulle sätta mig fot. Bara rolig anekdot sådär) som hon gör.
Jag tröttnade, egentligen för länge sen. Tänkte att jag inte kan undvika det längre så tog tjuren vid hornen och "gjorde slut" nu.
Jag mailar och förklarar på ett sätt så att hon inte ska må dåligt, att det är sånt som händer, och förklarar lite varför jag inte har hört av mig sen begravningen.

Jag blir kallad bitter, att jag mår dåligt och är självupptagen.
Jag postar här för att jag vill veta var jag är det.

Hej *censur*!


Jag mailar dig, då jag känner att det är ett lättare sätt att förklara och få med rätt ord, än att prata i telefon.

Hösten som varit har varit skitjobbig.

Grymt mycket i skolan, jag sov inte ens på nätterna, sov knappt alls, åt knappt. Ja. Stress som fan helt enkelt.

Sen dog även min "morfar" Allan, vilket var tredje dödsfallet i familjen på 1,5 år. Det blir mycket.

Jag är en person som gillar att kommunicera med sms. Det är nog inte du, då du i stort sett aldrig svarat när man skickat sms.

Den helgen det var begravning för Allan hade du och jag tidigare bokat att vi skulle ses. Då begravningen inföll då, så skickade jag sms till dig, förklarade läget, att vi kunde ses någon annan dag.

Du svarade inte, hörde inte av dig på flera veckor, månader.
Våran kommunikation har varit lite så.

Men då det gällde dödsfall, och du inte ens skickade ett "beklagar" via sms, blev jag lite less på't faktiskt.

Därför har jag inte hört av mig.


Jag har mycket i mitt liv, många i min egen familj och vänner jag känt i 20 år som mår dåligt som jag finns för. Det har varit väldigt mycket för mig, väldigt mycket i väldigt många år.

Jag säger inte att du inte haft ditt att stå i heller, det är verkligen inte det jag säger.

Men då våran vänskap varit lite halvdan, dålig kommunikation etc så känner jag helt ärligt inget större behov av att hålla kvar i den. Jag har som sagt så mycket att stå i redan.

Vi har så olika liv, vi är så olika personer.

Jag säger inte att det är något fel på dig, eller att det är något fel på mig. Detta handlar om att i mitt fall passar den här vänskapen inte in i mitt liv just nu.

Jag vet att du haft väldigt mycket stress, jag menar, jag kan inte ens tänka mig hur det känns att gå igenom allt du gjort med bröstcancer och det.
Men samtidigt har jag andra erfarenheter du kanske inte heller kan sätta dig in i.


Detta handlar heller inte om att anklaga dig på något sätt, inte alls.
Som sagt, vi är väldigt olika bara. Om det handlar om generationsfråga (hon är 18 år äldre än mig) eller inte, det kan jag inte svara på.

Du får jättegärna svara om du vill.

Jag hoppas allt är bra med dig.
Ta hand om dig.

//Carro



Hon svarar:
Jag vet inte vad jag ska svara, undrar om du själv inser vad du gör..läs igenom ditt brev och tänk efter.

Jag: ööhh... vad pratar hon om?
Jag vill bara förklara hur jag känner så du slipper gå och undra.

Hon svarar:
Jag vet inte vad jag ska svara, jag undrar om du själv inser vad du gör.. läs igenom ditt brev och tänk efter.
Det gör mej oerhört bedrövad att en person som ska ta examen i ett omvårdnadsyrke kan vara så självupptagen och bara se sej själv och inte ha mer förståelse för andra.

Varje gång som du skrivit att du mår dåligt har du uttryckligen begärt att få vara ifred och bara vara med din familj, att du inte orkar prata och det har jag respekterat och inväntat att du själv ska ta upp kontakten (Vilket du vid flera tillfällen också framhållit att du själv är dålig på att göra, höra av dej alltså). Då borde man ha mer förståelse för att andra inte kan höra av sej av olika anledningar som du inte har kännedom om.

Det är oerhört smärtsamt och beklagligt att du gör så här mot dej själv. (Va?) För det ÄR dej själv du gör illa.
Jag respekterar givetvis ditt val om detta är din önskan. Om du kommer till insikt om att du handlat fel och ångrar ditt beslut så hör av dej, när man mår dåligt tar man ofta irrelevanta beslut.

Ta inte ut din sorg,förtvivlan och bitterhet på din omgivning eller vänner, du har ju faktiskt ingen som helst aning om vad de kan tänkas gå igenom. I längden är det bara du själv som blir mer sårad av ditt eget handlande!

PS, Det är tyvärr fler än du som drabbats av sorg och förlorat nära och kära.

Jag hoppas och önskar mer än allt annat att du snart mår bättre.

Mvh


Jag sätter i halsen. VA?! Blir först förbannad.
Får man höra för att man vill vara snäll och förklara istället för att undvika henne i all evighet.
Sen kommer jag på att hon... är som hon är.

Svarar:
Jag är ledsen *censur*, men jag mår väldigt bra, så bra som man kan må, MEN som jag FÖRKLARADE har jag väldigt fullt upp.
Detta handlar inte om att jag är självupptagen och mår dåligt, för då hade jag inte brytt mig om att förklara för dig överhuvudtaget.

Och tråkigt att du anser det vara självupptaget att ta hand om sitt liv, att ta hand om *censurcensurcensurcensur* och vänner som även är det.

Det är så enkelt som jag har förklarat; jag känner inget för vår vänskap längre. Det är sånt som händer. Känns som att det har runnit ut i sanden och då är det så.

Som jag skrev, jag VET att du inte haft det lätt, och jag har inte påstått något annat heller.

Det här är inget jag tänker diskutera, som sagt, jag ville bara förklara för dig så du slipper undra.







För övrigt mår jag skitbra. Jag har snart en utbildning med bra betyg, jag har bra vänner och familj, jag bor bra och jag tränar varje dag.
Jag har ingen som helst anledning till att må dåligt (förutom oro för vänner som gör det).
Vill bara påpeka det. :D

förresten.

Tyckte den var jättefin.

Jävla skådespel ungen gör.

Precis sett Dark Shadows på bio.
Klart sevärd, bättre än jag trodde.
Rolig.
Johhny Depps karaktär påminner lite om en blandning mellan Ichabod i Sleepy Hollow, Raoul i Fear and Loathing och Jack Sparrow.


Nu ska jag sova för att tvinga mig upp för femte gympasset i rad denna veckan.
Satan vad jag har börjat svettas btw, droppar från mig. Hoppas det tyder på framsteg. ;)

Sen blir det leta present till en 16-åring som ska firas på söndag och sedan vidare till pappsen och underbar lördagsmiddag.


Ha en bra helg!

 

 

Min internetanslutning har glappat sen jag flyttade. Helt plötsligt, flera gånger om dagen, lägger nätet ned.
Vilket är rätt frustrerande när man spelar online.
Vilket hänt flera gånger just då.

Plus att hastigheten inte är i närheten av det jag betalar för, så det laggar som fan nu.
Lustigt hur det står på deras hemsida att man kan spela online och streama samtidigt på flera datorer samtidigt med den hastigheten...

Nu ikväll satt jag i kö till Bredbandsbolagets supportchat.
Precis när jag kom fram, jajjemen, nätet lägger ned.

 

 

 

Ringer, över 20 minuters kö.
Fuck this, jag ringer imorrn bitti.